Fallet som gjorde Tobias Hübinette till en gamechanger

En sak som en nybliven student på universitetet lär sig är att forskning i hög grad styrs av relationer och  att de som får en akademisk tjänst väldigt ofta valts ut på förhand. Utlysningstexter skrivs helt enkelt med någon i åtanke. Denne någon står ofta i en relation till de som har möjlighet att påverka vad som ska stå i utlysningstexten och det är ofta personer i ledande ställning. Med andra ord: personer med positioner inom akademin har möjligheter att välja ut vilka som ska priviligieras inom systemet. Det finns absolut inget okontroversiellt i det jag säger och de allra flesta som sett akademin inifrån nickar välbekant och kan ge exempel på hur detta skett och namnge personer det gäller.

Så vad är det som gör att det blir en så stor sak när Tobias Hübinette öppet kritiserar tillsättningen av en anställning vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism? Ett svar är den öppenheten med vilken Tobias Hübinette går ut med sin kritik när han pekar ut vilka som står i relation till vilka, och hur. Det har gjort att utpekade, deras partners, familjer, vänner och meningsmotståndare går i taket och protesterar. Öppenheten gör nämligen att enskilda personer hålls ansvariga och tvingas stå till svars för sina ageranden – personligen. Det faktum att så många anställningar är tillsatta på förhand är nämligen en sanning som är accepterad men att den skulle gälla en specifik person, eller i detta fall, flera personer i ledande ställningar tvingar den utpekade att stå för att denne också är en del av ett system som gynnar vissa och inte andra. Den utpekade måste helt enkelt konfonteras med något som varken är politiskt korrekt eller en särskilt smickrande. Kanske är det inte alls den självbild denne har. Kanske har den ansvarige gjort karriär på att vara antirasist och investerat mycket i den bilden.

Det var under mina år på Teologiska institutionen, Uppsala universitet, som jag insåg vilken enorm kraft det ligger i behovet av att uppehålla en god självbild, både inför sig själv och omvärlden och min läromästare var framför allt Mattias Gardell. Mattias står nämligen teoretiskt i den postkoloniala traditionen och har skrivit flera hyllade arbeten inom den. Edward Said brukar ses som en av grundarna till denna vetenskapliga gren och hans arbete Orientalism från 1978 är en milstolpe. Här visar Said bland annat hur det vetenskapliga ämnesområdet Orientalism utvecklats och auktoriserats av en vit, västerländsk maktelit som har ett behov av att avskilja, steretypisera, exotisera, nedvärdera och kontrollera människor som kan anses tillhöra Orienten. Akademin styrs av en europeisk elit med makten att definiera verkligheten, skapa dicipliner, tjänster och förmåner till sig själv och de sina. Edward Saids och hans efterföljares tankar ligger i hög grad till grund för  Mattias Gardells arbeten.

Hela maskineriet uppehålls av lojaliteter mellan individerna inom den akademiska eliten och det är vad den nyblivne studenten gradvis lär sig i takt med att denne stiger i de akademiska graderna. Ju starkare lojalitet med den ovanför desto större möjlighet till belöningar i form av olika privilegier. Det handlar om att gilla och att gillas, och att säga rätt saker vid rätt tidpunkt, till rätt personer men också om att hålla inne med saker som inte borde sägas. Här råder ett väl inarbetat normsystem med långa starka traditioner som ligger till grund för mångas privilegier, ett normsystem som många investerat mycket i och har allt att vinna på att bevara.  På vägen upp skiljs agnarna från vetet. Medan några slås ut lyckas andra och tar sig vidare. Den avgörande faktorn kan många gånger vara din förmåga att identifiera dig med de som kan premiera dig och att kunna göra deras normsystem till ditt. Studenten som också uppmuntras till är att tänka kritiskt, lärs också upp om vad och vem det är tillåtet att vara kritisk mot. Men kanske framför allt vem som inte ska kritiseras.

Men några av oss gör helt fel. Eller snarare, är fel. Under min livstid var det feministerna som tog tag i frågan och visade att kvinnor diskriminerades. Under decennier har de svenska universiteten tvingats till självreflektion, förändrade regelsystem, formell och informell praxis. Det går att förändra akademin men det går långsamt. Att tala om, och påpeka könsdiskriminering, manliga tolkningsföreträden och sexistiska attityder både accepteras och uppmuntras idag. Från att ha varit fel inom akademin blev kvinnor rätt. Och det går att plocka poäng på att vara feminist och använda feministiska argument.

Riktigt likadant är det inte när det gäller ras. Motvilligt har ett Sverige som tabubelagt ordet ras accepterat att de som främst förespråkat rasskillnader: rasister, fascister,nazister och Sverigedemokrater fått allt större inflytande. Samtidigt har en tongivande  antirasistisk rörelse splittrats i de som talar om ras, en minoritet, och de som förfasas över detsamma, vilket i princip är resten. I det klimatet kom Cemfor till.

Jag fick tidigt ta del av Mattias Gardells drömmar om ett eget center för forskning om rasism eftersom jag var hans doktorand och jag lyssnade mycket uppmärksamt och med fascination på min erkänt framgångsrike mentor och handledare då  jag inte ens skulle kunna drömma om, än mindre realisera något liknande. Enligt honom själv lunchade han med poliktiker och förankrade idén. Finansieringen och genomförandet skedde genom personliga relationer med människor i ledande ställningar, exempelvis rektor för Uppsala universitet Eva Åkesson. Eftersom Mattias Gardell är Mattias Gardell kan han göra så. Det är en del av hans privilegier.

Under mina år i akademin har jag flera gånger häpnat över att sådana saker kan ske men också över den bekvämlighet med vilken det sker. Hur är det möjligt? Personer med makt,  inflytande och resurser etablerar och vidmakthåller ett system där den som kritiserar det bestraffas. Hur bestraffningen sker är något Tobias Hübinette är expert på av den anledning att han är mycket väl meriterad på området. Vill man veta mer om hur det går till uppmuntrar jag den intresserade att studera hans texter som är lätt tillgängliga och mycket välskrivna. Det är vad jag har gjort i flera år. Och jag har följt med i händelseförloppet som ledde till den offentliga skandalen som när Tobias Hübinette sökte en forskarassistentjänst på Cemfor, Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism, den skapelse som Mattias Gardells drömmar ledde till. Han blev grundligt dissad genom att placeras lägst ner i rankningen till förmån för personer med betydligt tunnare meritlista. Tobias Hübinette surnade till för om det bildligt talat det stod Tobias Tübinettes namn på den tjänst som utlysts så stod det jäv som en neonskylt framför ögonen när han såg tillsättningsbeslutet. Tobias Hübinette som är väl insatt i såväl akademisk rekryteringspraxis som relationer inom den svenska antirasistiska rörelsens profiler anmälde saken till Överklagandemyndigheten för högskolan (ÖHN). När ÖHN som under veckan meddelat att den undanröjer beslutet att anställa Patricia Lorenzoni  som är sambo till Stefan Jonsson, en av deltagarna i Cemfors vetenskapliga råd cemfor.uu.se/om-oss/vetenskapligt-rad/, och en av Mattias Gardells vänner (vilket jag vet eftersom han själv berättat det för mig flera gånger) kommer reaktionerna i media. Och Tobias Hübinette lägger generös ut länkar till texter relaterade till saken på social media. Även de som talar till hans nackdel.

Jag känner Mattias Gardell som handledare och professor på den institution där jag tog min utbildning, Teologiska institutionen vid Uppsala universitet och Tobias Hübinette, främst som debattör och forskare inom mina forskningsområden. Jag har genom åren lärt känna dem båda personligen och sett dem båda glada som sura och kan identifiera mig med båda dessa starka personligheter. En sak är säker: de har trots sina likheter mycket olika positioner som i hög grad påverkar deras förmåga att nå ut och bli lyssnad och trodd på.

Mattias Gardell och Tobias Hübinette tar till olika metoder att göra sina röster hörda. Mattas Gardell för att han kan, Tobias Hübinette för att han måste. Medan Tobias Hübinette är väldigt öppen med dessa förutsättningar är Mattias Gardell tyst. Han har inget att vinna på att redogöra för sin socioekonomiska situation, sina familjeförhållanden, sina uppväxtförhållanden, sin klasstillhörighet eller sin personliga karriär tycks han tro. Det är synd. Att realtera dessa faktorer till den forskning han bedriver skulle nämligen höja kvalitén ytterligare på hans forskningsarbeten och vara ett stort och betydelsefullt bidrag till den moderna forskningen som tar sin grund i koloniala/postkoloniala perspektiv, exempelvis rasism, den forskning Mattias Gardell gjort karriär inom. Detta försökte jag få honom att förstå när jag som doktorand hade möjligheten  – men förgäves. Istället fortsatte han skriva i den gamla hederliga, patriarkala stil som de postkoloniala forskarna och Edward Said kritiserar. Mattias Gardell kan nämligen vara tjurskallig som få – precis som Tobias Hübinette.

Låt mig ge exempel: Mattias Gardells genmäle till Jonas Lundgren i Aktuellt fokus  https://aktuelltfokus.se/mattias-gardell-ingen-nepotism-vid-cemfor/ inleds med  att i ca en tredjedel av texten beskriva Cemfor vilket han gör genom att peka på dess mångfald och tillväxt. Han beskriver också med auktoritet bedömningsarbetet av de sökande som lätt ger intryck att det rör sig om en process i neutral anda, där alla de sökande bedöms sakligt och rättvist och utifrån sina respektive arbeten men så är det naturligtvis inte. Det finns inga möjligheter att bedöma vetenskapliga arbeten neutralt eller rättvist eftersom bedömarna är ett urval av människor som priviligieras med möjligheten att ge vissa texter status. Det är människor skolade inom olika vetenskapliga paradigm, med olika tycken och smak om vad som är god vetenskap. Därför är det viktigt att använda några objektiva kriterier för bedömningen som exempelvis att beakta varje sökandes antal publikationer, där de i internationella tidskrifter med hög status är särskilt meriterande. Det är också kutym att man gör så inom akademin. Inte heller det är neutralt och rättvist då återigen ett urval av människor, de som utgör redaktionerna, bedömer vilka som ska ges status genom att publiceras och vilka som inte ska det, men det inkluderar i alla fall en tredje part med möjligheter till insyn. Därmed minskar risken för jäv.  Det går att sträva efter en mångald olika perspektiv bland bedömarna och det är precis vad sakfrågan handlar om åtminstone som jag förstår Tobias Hübinette. Även Mattias Gardell betonar med styrka mångfalden inom Cemfor, även om han förnekar att många av dem skulle ha ibland intima band till varandra.

I sitt genmäle https://aktuelltfokus.se/mattias-gardell-ingen-nepotism-vid-cemfor/ till Jonas Lundgrens kritiska inlägg läxar Mattias Gardell upp honom genom att korrigera vad ÖNHs beslut betyder och upplysa honom om bristen på sin egen och Cemfors inflytande i urvalet till den fyraåriga forskarassistentanställningen. Mattias Gardell som vanligtvis är en mycket bra skribent tar också till en riktig fuling i sitt genmäle och lyfter det faktum att Patricia Lorenzoni är kvinna och som den försvarare av de utsatta som Mattias Gardell gjort sig känd för, ger det honom möjlighet att som feminist försvara henne mot den patriarkala Tobias Hübinettes sexistiska attack. Han plockar alltså poäng på ett feministiskt argument.  Men inte med ett ord nämner han att Tobias Hübinette är adopterad från Korea och genom sitt icke-svenska utseende särskilt utsatt för att bli rasistiskt behandlad vilken kan tyckas märkligt med tanke på att Gardell är rasismforskare och bland annat uttalar sig som vetenskaplig ledare för Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism? Medan kön spelar roll för positionen gör inte ras det, verkar det som. Här hade det annars varit på sin plats att anaysera, diskutera och placera de båda sökande Tobias Hübinette och Patrizia Lorenzoni, inte bara i en könsmaktsordning utan även i en rasmaktsordning något som är ett av den moderna intersektionalistiska feminismens och ras/rasismforskningens bidrag. Punkten där genusforskningen och rasforskningen möts: positionens betydelse för människors utsatthet, bedömningar, och erfarenheter. Det hade varit ett intressant och fräscht perspektiv.

Mattias Gardell arbetar med makt, ett ämne han är mycket beläst i. Det är intressant att läsa hans inlägg ur ett maktperspektiv. Att anklaga någon för sakfel är en ett sätt att få makt då man själv kan visa sig kunnig och få sin motståndare ur balans och att verka dum.  Det kan vara ett effektivt sätt få läsarna att tvivla på motståndarens trovärdighet samtidigt som man framhåller sin egen expertis.  Mattias Gardell har en förmåga att verka tvärsäker på sin sak. Det hjälper läsaren att se vad han står för, vilket jag uppskattar, men också att öka sin makt.  Och hans position som vit svensk man med professorstitel är sannerligen inte oviktig när han uttalar sig. Men när han med samma säkerhet pekar på vad ÖHNs beslut och dess konsekvenser innebär är det viktigt att minnas att det är något som måste analyseras, åtminstone enligt Uppsala Universitets Mattias Martinsson, dekanen för den fakultet som Cemfor tillhör. Han är inte lika tvärsäker som Mattias Gardell. http://ergo.nu/nyheter/20180504-h%C3%BCbinette-f%C3%A5r-r%C3%A4tt-mot-uu  I media säger Martinsson att beslutets betydelse och konsekvenser inte är glasklart. Och visst finns all anledning att förhålla sig ödmjuk när det gäller denna typ av beslut för återigen är det människor som skrivit för andra männinskor och tolkningarna blir per automatik olika beroende på läsaren och dennes position. En sak går dock inte att komma undan: beslutet är en smäll på fingrarna och för Uppsala universitet, dess rektor Eva Åkesson, Mattias Martinsson som är överordnad Cemfor samt dess vetenskaplige ledare Mattias Gardell då ÖHN är en instans som står över dem alla och genom sitt beslut aktivt griper in och agerar. Det indikerar att de ansvariga behöver det. Att försöka slingra sig ur detta faktum är att göra det lite för lätt för sig själv även om det skulle lindra smärtan av smällen.

Kvinnor kan bete sig lika patriarkaliskt som män och det kan även feminister oavsett könstillhörighet. Kvinnor kan ta till patriarkala maktmetoder, precis som feminister oavsett könstillhörighet. Det faktum att man ligger taskigt till vaccinerar en inte att försvara sig genom att ta till samma fula knep som man kritiserar sina förtryckare för. Att ta till feministiska argument som slagträn i syfte att uppnå sina mål har lett till det intersektionalistiska synsättets genomslag där ras och kön inte kan betraktas som enskilda, isolerade fenomen. Båda måste beaktas i samverkan med varandra. Feminismen får en ny dimension där en vit kvinnas högre status, liksom hennes förmåga att förtrycka en svart man erkänns. I sitt genmäle använder en vit man i priviligierad ställning (Mattias Gardell) ett feministiskt argument (Tobias Hübinette i egenskap av man förtrycker Patrizia Lorenzio) för att skenbart försvara Patrizia Lorenzoni som utsatt kvinna. Men Mattias Gardell försvarar snarare sig själv med patriarkala argument. Patrizia Lorenzoni är nämligen fullt kapabel att föra sin egen talan. Och hans slag mot Tobias kommer uppifrån och blir hårt när man beaktar Mattias Gardells position som vit professor mot Tobias Hübinettes som ratad sökande till en eftertraktad tjänst. Vi som känner till Tobias Hübinette vet också att det inte är första gången denne högproduktive docent befinner sig ute i kylan, ganska ensam. Mattias Gardells position är betydligt bättre även när han sitter på de anklagades bänk  utanför sin comfortzon.

Feministiska argument kan användas som maktargument och redskap för att söndra och härska. Det är därför som jag med sorg ser hur den västerländska feminismens argument oreflekterat används i det samiska samhällets debatt – främst av kvinnor där även en Cemforforskare figurerar. De feministiska debattörerna ignorerar raspositionen i likhet med Mattias Gardell. Men det samiska samhällets genusuppfattning är inte identisk med den västerländska och många av de feministiska, samiska debattörernas motparter brukar också framföra att kvinnans ställning i det samiska samhället traditionellt är stark och fortfarande är det. Det håller jag med om även om jag också håller med om att det samiska samhällets värderingar idag färgas av majoritetssamhällets. Det blir tydligt exempelvis i Sametinget som är en svensk myndighet. Säkert har det genom tiderna också funnits gubbhål i det samiska samhället eftersom människan tenderar att essentialisera, stereotypisera och på det sättet nå personliga vinningar mer effektivt. Det förtjänar självfallet både uppmärksamhet och kritik men att mäns och kvinnors maktförhållanden i det samiska samhället präglas av jämställdhet är uppmärksammat genom historien i ett flertal källor. Även andra urfolkssamhällen världen över, uppvisar samma bild för en granskare. Utomstående, som kolonisatörer, resenärer, forskare – till och med samtida Uppsalaforskare – presenterar titt som tätt en bild av urfolk som konservativa och traditionella – rent av låsta i sina syner på könsroller. Men en annan bild framträder när urfolk själv får utrymme att tala. ”Two spirited” är ett begrepp, som samlar en rad olika urfolks benämningar på transpersoner och att sätta sig in i dess betydelse tvingar en ur västerländska könskategorier, in i en värld där könet snarare är spirituellt än sexuellt. Dessa two spirited people är ofta socialt accepterade snarare än marginaliserade och stigmatiserade. Deras positioner kan rent av vara statusfyllda. I samiska samhällen som visserligen präglas av stora regionala skillnader kan ett mönster i samma riktning anas. När jag talar med samer, framför allt äldre samer, vittnar de om att människor snarare bedömts  efter sin förmåga att arbeta än hur de könsdefinierats. Det verkar som alla förmågor behövdes som kunde hjälpa gruppen att överleva i ett kargt och hårt klimat fyllt av faror. Ingen arbetskraft kunde avvaras.  Lyxen att exkludera fanns inte.

Det borde den inte heller på Uppsala universitets Teologiska fakultet där jag gick min doktorandutbildning. Men här vändes det på kronorna till den grad att inte ens högskoleförordningens lagstadgades handledningskrav på två handledare uppfylldes. Åtminstone när det gällde en del doktorander. Andra doktorander hade tre handledare. Vissa åkte på konferenser medan andra inte ens inbjöds till den egna institutionens, än mindre premierades de med att presentera sina arbeten på dem, något ledarnas respektive och andra närstående fick . Vissa doktorander åkte ut i kylan medan andra blev föreståndare på Cemfor på Uppsala universitet. Min forne handledare skriver att Cemfors anställda inte tillhör samma familjer, vänkretsar och organisationer Men den kurslitteratur som valdes ut av samme person byggde i hög grad på att studera historien bakom positionerna, diciplinerna, och forskningscentren och argumentet att institutioner och deras ledare slipar fram och premierar vissa människor. Kan någon missa det höga antalet forskare med bakgrund i, eller historia på, Teologiska fakulteten bland Cemfors forskare? Och av de som inte skolats inom dessa väggar har personer mötts, klickat och slagit sig ihop, inom dem – jag har sett det ske mitt framför ögonen på mig inte bara en gång. Det behöver inte vara fel – men att låta påskina att den aspekten av det hela inte gäller även för Cemfor är att bluffa. Förlorarna har också en historia som förtjänar uppmärksamhet. Det bevisar losern Hübinette som inte stoltserar bland Cemfors forskare på hemsidan.

 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s