HVORDAN BLI KVITT ET ETISK HINDER?

NÅR MOTSTEMMEN BLIR EN PLAGE SOM MÅ BYTTES UT

Av PhD student Rahma Vetlesdatter Søvik, PhD Rannveig Haga, Forfatter Åsa Virdi Kroik, PhD Gerald Roche, PhD student Eóin Ó Cuinneagáin, PhD student Katarina Parfa Koskinen, PhD Frances Joy i TADMI (Talks about Decolonisation Methodology and Indigeneity)

 Ansettelser på bakgrunn av innsideposisjon og ekspertise, og avskjedigelser som følge av

for mye av det gode. Er målet reell implementering eller imponerende fasade? 

I en tid der Norge forsøker å gjøre opp med sin koloniale arv, sliter mange mennesker født og oppvokst i utenforskap, i samme land. Dette betyr ofte at man må kjempe for det som majoritetsbefolkningen kan ta for gitt; å få innpass i de samfunnsforholdene som gjelder for en velferdsstat som å fullføre sine studier, få en jobb, en sted å bo og et håndterbart liv. Ønsket fra det norske samfunnet og den postkoloniale verden er at vi alle skal være likeverdige, kunne få uttrykke oss og få speile oss i tilgjengelige uttrykk. At vi alle får leveunder samme vilkår, og samtidig ha rett til å være forskjellig. Mennesker som på ulike måter ikke tilhører den normskapende majoriteten har begynt å bli etterspurt på arbeidsplasser som et forsøk på å gjøre opp med den skjeve representasjonen, og gi de en mulighet å bidra med den unike kunnskapen som kommer med det å leve etter andre normer og kulturelle tradisjoner. Det er et ønske om å inkludere de som ikke har vært representert: Samer, innflyttere fra land i og utenfor Europa, nasjonale minoriteter, funksjonshindrede, rasialiserte, HBTQ og andre. Vi som skriver har varierende erfaringer av slike ansettelser. 

Erfaringen vi sitter igjen med er at ansettelsen er paradoksal. Arbeidsgiverens intensjoner er alltid gode, men ofte lite gjennomtenkte. Man forventes som den “inkluderte” representanten for de “ekskluderte” å være et symbol for forandring, samtidig som man forventes å inngå i de samme uforandrede hierarkiske strukturene som man ser ut til å bekjempe. Den melaninrikere huden, navnet, språket, dialekten og andre markører som skiller den marginaliserte ut fra majoriteten skal signalisere at nå er organisasjonen fikset; “Her finnes det ikke lengre diskriminering eller marginalisering.” Men det å inkludere enmotstemme er så mye mer enn å tolerere variasjoner av synlige egenskaper.

Hvor ofte forstår arbeidsgiveren hva det er man faktisk legger på de ansatte motstemmene sine skuldre? Den nye ansatte har nå ansvaret for å endre mange hundre år med strukturell urettferdighet og forventes ikke bare sette seg inn i hvordan organisasjonen man er ny i fungerer og finne seg en plass i den, som er forventningene på de som representerer normen. Den nyansatte forventes å utfordre den hegemoniske stemmen i organisasjonen og bidra med helt nye resultat. De forventes å ha høy kompetanse med kunnskaper både om de spesifikke gruppene de tilhører, men også bidra med stemmer som forteller sine egne historier, de historiene som ikke ble hørt før nå som den “avkoloniserte” arbeidsgiverens tillatelse. Det må også skje med samme metoder som den koloniale organisasjonen bygges opp med. Det er nemlig en del av organisasjonens identitet. Den ansatte skal bli eksperten som skal hjelpe organisasjonen å forandres fra kolonial undertrykker til inkluderende institusjon på linje med det flerkulturelle idealet: Samfunnet der erfaringer fra ikke-hvite, ikke-normative skal bli hørt. Om de som representerer motstemmer ikke går med på å bare være en overfladisk forandring som kan gi organisasjonene et alibi for å fortsette som før, og istedenfor tar på seg den store jobben å kritisere organisasjonen, og slik skaper en mulighet til forandring, blir ikke dette belønnet. Tvert imot befinner den som aksepterer invitasjonen seg snart i en situasjon der de blir straffet for sine råd, innsats og kritikk, eller bara for å arbeite på ein måte som stör.  Det var nemlig ikke dette man ville. Og, det å faktisk gjøre jobben man tilsynelatende er ansatt for å gjøre, kan ende med avskjed. 

For hva skjer når det viser seg at det nyansatte symbolet for den avkoloniserte institusjonen bruker mer tid og oppmerksomhet på lavstatussaker, og dermed nedprioriterer de som er vant til å bli særbehandlet? Hva skjer når lavstatuskunder prioriteres framfor kunder med høy status, og som organisasjonen kanskje økonomisk er avhengig av? Hvem sitt ord veier tyngst når de etablerte innenfor organisasjonen hevder noe basert på “tradisjon” og motstemmen mener de bygger på erfaringen av å bli undertrykt og utsatt av samme tradisjon? Gjennom motstemmen blir maktforholdene tydelige, og det interne hierarkiet der posisjoner, heller enn kunnskap, kompetanse og erfaring, er avgjørende.

Alt dette kan inngå i å skape reelle forandringer som motstemmen tilsynelatende har fått ansvar for. Motstemmen må da finne ulike måter å gjøre dette overbevisende. Å gjennomføre en inkluderende policy som tvinger den etablerte institusjonen å forandre seg gir ikke sjeldent opphav til beskyldninger om manglende lojalitet overfor arbeidsgiver. Motstemmen har forpliktelser overfor arbeidsgiver, men også overfor den gruppen man er ansatt for å representere. Dette må arbeidsgiveren ta hensyn til hvis de mener alvor med sine gode intensjoner. 

Når Helgeland museum før jul ansatte noe så unikt som en sørsamisk avdelingsleder med forskningskompetanse til avdelingen i Hattfjelldal, uttrykte arbeidsgiveren store forventninger på økt kompetanse i hele organisasjonen, spesielt innenfor samisk tematikk og forskning. Det var ikke bare arbeidsgiveren som hadde forventninger til den nye innbyggeren. Det lokale samfunnet uttrykte også et ønske om samisk synlighet, og at organisasjonen tok et ordentlig oppgjør med sitt historisk dårlige rykte i samisk sammenheng, og sin koloniale historie. Den nye avdelingslederen fikk også umiddelbart øye på et etisk problematisk prosjekt som bygde på å begynne utnyttelse av turisme på samers bekostning, med samiske ressurser. Etter å ha luftet problemet internt og lokalt, og bedt inn samiske aktører til felles diskusjoner, kalte avdelingslederen inn til oppsigelsesmøte. Detta var etter noen uker i tjeneste. Årsaken var angivelig fravær på et møte.

Reelle forandringer tar tid, og er mindre synlig. Det ønskes mangfold og kreativitet, men det må passe i en form, som kan vises fram som et for arbeidsgiverne akseptabelt produkt. Derfor blir ansettelsen av motstemmer i praksis sjelden mer enn signalpolitikk: ‘Nå er dere inkludert, og derfor fått det som dere vil.’ Men det finnes flere berørte parter med meninger og ønske om innflytelse som ikke får være i en posisjon der man kan stille krav til organisasjonen om å gjennomføre de endringene som de påstår de vil ha. Man er ikke i posisjon til å stille krav, om å ansette eller avskjedige om forandringene ikke blir gjennomført. Forandringer gjennomføres sjelden uten kamp, og dette er fordi forandringer som skjer med tillatelse av majoriteten, ikke endrer hvem som sitter med definisjonsmakten. Hvis ønsket om forandring er mer enn vakre ord uten innhold, må motstemmer være velkommen ved de bordene der beslutningene tas. 

TADMI (Talks about Decolonisation, Methodology and Indigeneity) er en selvhjelpsgruppe som møtes hver uke for diskusjoner som bygger på erfaringer fra høyere studier, arbeid og forskning. TADMI er også en støttegruppe for de som blir forsket på. 

När kvinnor förtrycker kvinnor

I höstas fick jag ett jobb. Det var en bra position och innebar att jag fick ta mitt pick och pack, lämna min dotter och mitt hem i Stockholm och flytta till Hattfjelldal på norsk sida av Sapmie. Detta skedde i en pandemi och trots att det bara var knappt 8 mil till flygplats och direktflyg mellan Hemavan och Stockholm var det inte så lätt att korsa gränsen då 10 dagars karantän blev efterföljden. Jag tog karantänen och började mitt arbete därefter. I början av december fick jag besked om att min mamma låg för döden. Jag gav mig av i all hast över gränsen och återvände efter hennes begravning 20 dagar senare, dagen före julafton och en ny karantäntid på 10 dagar. Jag hann arbeta en månad innan jag kallades in till min chef för att sägas upp.

Sparkad efter lite mer än två månader i arbete är helt klart rekord i mitt liv och grunderna är mycket oklara, men av uppsägningsmötet förtod jag att det inte handlade om resultat eller relationer till besökare eller kollegor utan stod klart att min chef på Helgelands museum, Janicke Kernland störde sig på HUR jag arbetade och särskilt hur jag arbetade i relation till henne. Jag har träffat henne fysiskt tre gånger och haft sporadisk kontakt med henne under arbetstiden så frågan är om hon uppgav de verkliga skälen – flera i min närhet tvivlar – men om det är så är Janicke Kernland en chef som i hög grad använder sin organisation till att bekräfta sig själv. Det är inte ovanligt inom norska organisationer, jag har mött det på tidigare arbetplatser som exempelvis Folkhögskolen i Nord och Mental Helse Ungdom. Det här inlägget i min blogg handlar dock inte det. Min blogg har i hög grad kommit att handla om hur kvinnor förtrycker kvinnor i den post-feministiska tid vi lever i – särskilt hur vita kvinnor förtrycker rasifierade.  Det skulle nämligen inte förvåna mig om att jag redan nu lyckas få min läsare att bli illa berörd. Jag lade nämligen ut i princip samma information på min FB sida vilket ledde till en del inlägg.

In ramlar dock snart flera personliga meddelanden, direkt adresserade till mig privat med uppmaningen att jag ska sluta skriva om detta på Facebook. Det är uppmaningar om att jag ska lägga detta bakom mig, att det jag tar upp kan slå tillbaka och att jag bör vara tyst. Det gemensamma för meddelarna är att de är vita, norska kvinnor.

Mina investeringar i form av tid, energi, finanser och uppoffringar för detta jobb var stora och att få sparken är en kränkning som man knappast lägger bakom sig efter någon vecka oavsett om den har en giltig grund eller ej. Att förlora ett eftertraktat arbete är ett så stort bakslag att jag knappast bryr mig om eventuella repressalier som följd att jag gör detta känt. Det som är slående är hur norska kvinnor i dagen samhälle odlar en tystnadskultur runt sig själva och sina egna positioner i hierarkiska strukturer.  Särskilt tydligt blir det när författare av tystnadsuppmaningarna utmärker sig med ett feministiskt engagemang.  

Mitt besök i Lismore och Southern Cross University/Gnibi College, Australien blev mitt feministiska uppvaknande. Här talades öppet om svårigheterna att tillsätta kvinnor i högre positioner samtidigt som de kvinnor som hade fått privilegier och positioner försvarade och skyddade de män som stod över dem i rang. Detta skedde genom att bestraffa den som pekade ut och talade om varifrån de sexistiska attityderna kom, nämligen högst uppifrån.

Det är påfallande att Norge ligger en bit efter Sverige när det kommer till jämlikhet mellan könen. I Norge pratas fortfarande om jämlikhet mellan män och kvinnor som om det var de enda kön som fanns, när den svenska debatten inkluderar HBTQ familjen som en självklarhet. Men gemensamt för Sverige och Norge är svårigheten att se att kvinnor kan ingå i och uppehålla samma patriarkala mönster som förtryckt dem i århundraden. Likaså har de vita, norska kvinnorna svårigheter att se och hantera sin vita hud och de sociala privilegier som följer den. När en vit chef sparkar en samisk anställd och vita personer försöker tysta den samiska röst som talar om det är könet oviktigt. Det handlar om att skydda och uppehålla rasstrukturen och behålla sin egen priviligierade plats i den.

Nominering till Welcome to my hometown – utställningen på Arlanda

Bästa läsare av min blogg. Med detta inlägg vill jag motivera andra att göra som jag äntligen kom till skott med att göra efter sådär tjugo år av tvekan.  Lämna en nominering till Arlandas Welcome to my hometown utställning. Här är länken till nomineringen https://www.swedavia.se/arlanda/welcome-hometown/nominering/ och såhär skrev jag:

Bästa medarbetare på Arlanda och mottagare av detta brev

Idag gör jag slag i saken och berättar vad jag tänker på varje gång jag går ut genom korridoren till ankomsthallen efter en resa hem. På min lilla promenad välkomnar mig några av Sveriges storheter porträtterade på väggarna. Att visa upp Sverige genom ansikten som förknippas till något berömvärt är genialt. Den utländske besökaren nickar igenkännande och upplever förmodligen och förhoppningsvis oftast det korta mötet som positivt. Även den svenske resenären får en påminnelse om att Sverige har framgångsrika artister, författare, ledare som gjort Sverige kända och rätar kanske på ryggen på sin väg ut i vimlet. Även andra resebolag som resenären fortsätter färdas med har hakat på konceptet och fortsätter kanske sin färd från Arlanda till rösten av en känd svensk som orienterar den lyssnande i det Sverige denne möter.

Jag har inget emot de personer som valts ut till detta ärofulla uppdrag men jag skulle vilja uppmärksamma avsaknaden av en person. Den person jag saknar tillhör de som kallat landet sitt hem och alltid gjort det. Det är en person som blivit ambassadör för de som inte ska synas och inte höras men gör det ändå. Det är en person som är älskad av ett helt folk, vars existens varit djupt problematisk för Sveriges självbild och som överlevt tack vare sin osynlighet men som idag inte längre kan hålla sig i skymundan utan stigit fram i strålkastarljuset och höjt sin röst med alla de personliga kostnader det innebär av hat, hot och aggressioner eller objektifieringar, exotiseringar och välmenande klappar på huvudet.

Det är den person vars ögon jag kan se in i på min väg ut mot bussen, tåget, eller en väntande och känna att jag finns – för du finns. Och du har din plats bland de som gör landet till mitt land, ett land jag är stolt över, känner mig hemma i och vill återvända till.

Vi lever i en ny tid och en ny värld och en del i att bekräfta och bejaka detta är att lämna hatet, föraktet, martyrskapet och lidandet åt sidan – åtminstone under den lilla tid det tar att gå igenom korridoren efter att plockat upp väskan från bandet till det som väntar på andra sidan. Jag tar mig därför den tid som behövdes för att skriva detta brev här i ankomsthallen där jag väntar på min buss med en kopp kaffe. Det är något jag inte skulle kunna ha gjort för tjugo år sedan. Inget min pappa skulle ens kunna tänka sig vara möjligt att göra och knappast något som någon de som tänker samma tankar prioriterar eftersom de förmodligen inte tänker sig att dessa tankar är tillräckligt värdefulla förmedla. Det är  därför den här personen alltid ”glöms bort”.

Den person vars porträtt saknas, behöver erkännas just där och just nu. Kanske är han Jon-Henrik Fjällgren, den blyge renskötaren som mot alla odds jojkat sig in i det svenska folkets hjärta, och den svenska artisteliten. Kanske är hon Elsa Laula som skrivit in sig i svensk historia genom att organisera och driva fram den första samiska föreningen och det första samsamiska landsmötet 1917, vars datum, sjätte februari, sedan blev samernas nationaldag.  Kanske är det Johan Turi, den förste samiske författare som publicerades på samiska och därmed visade att samer faktiskt var kapabla att både tänka och formulera sina tankar i skrift, något som på den tiden inte var självklart. Kanske Augustprisvinnaren Linnea Axelsson eller Ann-Helene Laestadius. Kanske är det Lars Theodor Jonsson, längdskidåkaren och OS medaljören, eller freestyle OS medaljören Jesper Tjäder. Idag är den person jag närmast kan identifiera mig med i utställningen Börje Salming som erkänt sitt samiska ursprung och blivit en företrädare för de som vill bejaka sig själva som samer, och det är ett steg på väg.

Oavsett vem av dessa hjältar som kan väljas ut och får en plats bland de andra i denna korridor som kanske är Sveriges viktigaste plats, skulle det vara en händelse som skulle innebära ett avgörande erkännande. Om Google kan lägga en bild av Aboriginals på sin startsida inför hela världen, under Australia day, så kan Arlanda lyfta fram Sveriges urfolk genom detta porträtt. Jag hoppas snart få kunna gå genom ut i ankomsthallen med mina tidigare erfarenheter, från min resa, mitt liv och min historia mot nya erfarenheter, resten av mitt liv och mot framtiden, styrkt av min lilla stund i övergången mellan dessa, i en liten stund av gemenskap med denna hjälte, som också är mitt lands hjälte.

Anfall är bästa försvar

Vaartoes rapport ”Kartläggning av rasism mot samer i Sverige” har fått historieprofessorn Jonny Hjelm att känna sig manad att i DN förmedla dess brister. Han menar att raporten är ovetenskaplig och att redovisad empiri inte stöder diskriminering av samer. Han vänder sig mot  kategoriska generaliseringar som att samerna har en särskild ”livsstil”, ”kultur”, ”kunskap” och en”egen historia” och menar att detta är ett uttryck för essentialism. Inte minst vänder han sig mot termen ”etonras” och rasismens mekanismer som beskrivs i rapporten.

Min första fråga blir: Vem i all världen är denne professor som med sådan säkerhet och lätthet kan diskvalicificera ett arbete som utförts av vad han själv beskriver som ”några av landets främsta sameforskare”? En snabb googling visar att Hjelm har ett förflutet inom arbetslivshistoria, fackföreningshistoria, genushistoria, idrottshistoria. I den ganska digra författarproduktionen söker jag förgäves efter något som hamnar inom de forskningsområden som Vaartoes rapport teoretiskt kan sägas ligga inom, områden som exempelvis decolonial theory, cultural rhetorics, critical race studies, queer theory, indigenous studies, disability studies, intersectional feminism, vulnerability studies eller åtminstone postkoloniala studier. Utan att ifrågasätta Hjems expertis – kan det vara så att Hjem har missat dessa forsknngsfält och medföljande explosionsartade produktion under de senaste decennierna? Det finns trots allt en oändlig mängd vetenskap att sätta sig in i och tiden är begränsad även för en professor. Helt uppenbart är i alla fall att Hjelm missat Mattias Åhréns inlägg i debatten om Björn Söders utspel att samer inte är svenskar, där Åhrén ur ett folkrättsperspektiv håller med om att samer inte är svenskar. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/mattias-ahren-samer-ar-inte-svenskar Och med tanke på att samer fanns på plats innan Sveriges nationsgränser upprättades och behållit sin kollektiva identitet som samer sedan dess är det ett högst naturligt sätt att tänka. Inget som ska likställas med högerextremism som ju argumenterar för makt åt den priviligierade medan samer befinner sig i andra änden av makthierarkin.

Om man är det minsta bevandrad inom det samiska ämnesområdet och/eller har ett hum om frågor om rasism är frågan: vad är kontroversiellt med att säga att det finns en samisk kultur med tillhörande livsstil, kunskap och historia? Att det finns olika kulturer är grundantagandet i en rad vetenskapliga områden. Inte heller verkar det vara något mannen på gatan har några problem med. Det har inte heller FN som i sin urfolksdeklaration karaktäriserar vad ett urfolk är på bland annat de grunder som Hjelm menar är essestialistiska. Att essentialisera är en metod som gör det möjligt att tala om saker som exempelvis genus. Det betyder inte att en man fråntas alla sina individuella eller andra kollektiva karaktäristika för att han betraktas ur ett genusperspektiv i en specifik studie som särskilt uppmärksammar genus. Lika lite berövas en svart person sin komplexitet för att denne deltar i en rasstudie. Det betyder bara att variablar som beaktar ras (eller etnoras) är intressanta för den aktuella studien och när rasism studeras är essentialisering en nödvändighet. Det har vi vetat ganska länge.

När Hjelm tvivlar på den redovisade empirin finns det en enkel sak att göra: Läs vad som skrivs av samer men också om samer av icke-samer i sociala medier, lyssna på sångtexter skrivna av samer men också de som skrivs om samer, läs samers poesi, titta på samers filmproduktion och inte minst: prata med samer! Gå sedan in och titta på nyhetsmedias skriverier om samer och studera sedan kommentarsfälten. Kom sedan och berätta om det finns några tvivel på att 2 av 3 samer uppger att de utsatts för rasism. Idag talar samer nämligen om rasism och de gör det för att de kan. Det kunde inte tidigare generationer, dels på grund av maktstrukturerna och dels på grund av avsaknaden av ett språk för rasism. Det språket får vi tacka ämnesområden som  rasstudier för.

Men rasforskningen har gett oss något mer och i sammanhanget är det viktigt. När Hjelm på grund av en enda rapport ifrågasätter hela Vaartoes verksamhet och menar att myndigheten Sametinget ska kräva tillbaka finansieringen börjar det hela känns som något mer personligt än en yrkesmans upprördhet över vad han menar vara ett bristfälligt hantverk. Vi talar om en trots allt om grupp forskare varav flera med lång professionell erfarenhet inom området som skrivit en rapport där metoder, teorier och litteratur redovisas med en slutsatser som rimmar väl med emiri från området, empiri som går att verifiera utifrån andra metoder och som jämförs med internationell forskning, också den redovisad…..

Den här typen av texter där en lärd röst talar och analyserar, samlar bevis, teoretiserar och spekulerar om allt – utom sig själv, lyfter aktualiteten i den numer väletablerade postkoloniala forskningen där alltför många västeuropeiska män i maktpositioner exkluderat den ofrånkomliga frågan om självreflexivitet och positionering som jag tog min utgångspunkt i. Vem är Jonny Hjelm? Vilka intressen har han och vad driver honom till detta nästan hätska angrepp? DN presenterar honom som historieprofessor vilket ger honom status och auktoritet och en röst i just DN men för mig och en rad andra akademiker som kommer ur den postkoloniala diskursen räcker inte en vacker titel. Kan det vara just det – en känsla av att vara hotad i sin position som tar honom utanför sin comfortzone och tvingar honom att förhålla sig till att 2 av 3 samer uppger att de upplevt rasistism som leder till historieprofessorns våldsamma reaktion? Kanske har de gjort det på hans historielektioner innanför hans territorium och ansvarsområde. Vad säger det då om honom själv. När sådana obehagliga och personliga frågor väcks, aktiveras också försvarsmekanismarna och anfall lär vara ett bra försvar.

Jonny Hjelms artikel i DN https://www.dn.se/debatt/ny-forskningsrapport-pastar-att-samer-inte-ar-svenskar/?fbclid=IwAR3KdBoDqxPTgtQbvTfWU3QA-SOoxnEnvY2JsFL3pVXReXXwq9Wg0R-PLHc

Läs även https://forskning.no/om-forskning-forskningsetikk/forskere-i-skuddlinjen—blir-oftere-staende-pa-kamparenaen/1253390?fbclid=IwAR3peb5WJ7-jzoGdIXXI8A7oKThTWUZO_HPZYAXOlTmyh6JFQU20xMYp2p4

Lars Jonas Johansson och Metoo

Under de senaste dagarna har det diskuterats kring Noicemakers Lars Jonas Johanssons sång Metoo. https://www.svtplay.se/video/18297418/lokala-nyheter-vasterbotten/svt-nyheter-vasterbotten-8-jun-21-25?start=auto&tab=2018

Självfallet kommenteras Lars-Jonas Johanssons framträdande och sång av en kvinnlig feminist, Ida Östenson, som går rakt i fällan och fördömer låttexten som patriarkalisk och sexistisk utan ett ord om att Lars Jonas Johansson är same. Vet hon överhuvudtaget något om samer och hur det är att vara samisk man? Förmodligen inte och det behöver inte heller en svensk, kvinnlig feminist – hon kan uttala sig ändå – det är hennes privilegium. Till och med hennes skyldighet menar hon eftersom tystnaden kan vara farlig. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasterbotten/johansson-laten-forminskar-inte-nagon?cmpid=del%3Afb%3A20180608%3Ajohansson-laten-forminskar-inte-nagon%3Anyh%3Alp

Men som samisk kvinna betackar jag mig svenska feministers fördömanden av mina samiska bröder i the White mans burden anda. Hennes maktposition är nämligen inte alls så illa. Hon kan utnyttja sitt feministiska tolkningsföreträde och utnyttja sin okränkbara rätt att som den underlägsna i könsmaktshierarkin slå på den som i det västerländska samhället befinner sig i ett överläge – mannen. I rasmaktshierarkin är dock hennes position inte alls längst ned. Men det är inget varken reportern eller Ida Östensson bryr sig om att fundera över.

Som jag ser det tar Lars Jonas Johansson upp en mycket viktig och negligerad angelägenhet nämligen den manliga självidentifikationen. LJJ tillhör samma generation som jag själv – generationen som såg feminismens genomslag och framgång. Samtidigt som feminismen förändrade det svenska samhället i grunden och utmanade den patriarkale, dominerande och förtryckande mannen som ideal, finns i dess efterdyningar en tomhet och avsaknad av en nytt mansideal – en man som tvättar, städar engagerar sig barnen och hemmet men som INTE är kvinna. Jag tycker att det samiska samhället som ju traditionellt bygger på en jämställd balans mellan de olika könen, på många sätt bättre lyckats med att erbjuda ett vettigare mansideal än majoritetssamhällets. men det är ingen tvekan om att den samiske mannen utan renar måste kämpa mot assimilering på ett annat sätt än den samiska kvinnan (med eller utan renar) eller den samiske mannen med renar. Jag kan inte låta bli att hänvisa till en avhandling som nu har några år på nacken. Uppföljaren är efterlängtad. Christina Åhréns ”Är jag en riktig same” har några oneliners som jag ofta citerar. En poäng i avhandlingen är att ingen går fri från kritik i det samiska samhället. Alla kan kritiseras för att vara ”för lite” same. Brister i språk, felaktig bostadsort, okunskaper i slöjd eller jojk och annat är slagträn när samiska identiteter formas.

När Metoo rörelsen knackar på och kliver in i det samiska samhället tas ingen som helst hänsyn till att den samiske mannen redan sitter på den anklagades bänk. Han har genom tiderna och i sin samtid redan blivit anklagad för det mesta av ett dominerande majoritetssamhälle. Det är ett stort och tungt bagage. När jag lyssnar på LJJs kritiserade sångtext hör jag en samisk man försvara sin rätt att vara man. När han uträttar ett så basalt behov som att kissa som män gör blir han anklagad för att vara biologiskt konstruerad som man och därmed ett sexuellt hot. Kastrationstemat i sången är tydligt. Det handlar helt enkelt om att skära snoppen av den samiske mannen – ta ifrån honom det sista som markerar hans särart. Vad blir då kvar av den samiske mannen? Jag hävdar i min avhandling (som förmodligen aldrig kommer att publiceras då den stoppats av de nya urfolkmännen – de akademiska dörrvakterna) att könsskillnader inte ser likadana ut i urfolkssamhället som i det västerländska. Olikheter mellan könen bejakas på ett annat sätt och de sexuella anspelningarna uppmuntras av båda könen. Flirtandet är ett socialt accepterat sätt att umgås och hylla det motsatta könet inom det samiska samhället och uppskattningen att kunna ge svar på tal är en del i att med sexuella anspelningar forma och bekräfta könsidentifikationen. Det är en typisk samisk konstart och idealet är att göra det med stil och glans, så nära gränsen för det otillåtna som möjligt. Det är helt enkelt något som gör oss till samer. Jag talar med stöd av många andra urfolksforskare om en urfolkshumor som används för att processa historiska trauman, liksom samtidens utsatthet . Humorn är ett sätt att hantera påhopp och ett motstånd mot den destruktiva maktlöshet som får många att gå in i depressioner och alkoholism. Humorn kan helt enkelt rädda liv. Jag skrattar åt LJJs formulering att hans sång kommer att reta upp ”feministkärringarna” men att ”det skiter väl en Rocker från Noicemakers i”. Jag skrattar med LJJ i det som det som jag uppfattar som LJJs budkap. Det budkapet har ingenting att göra med att kvinnors, feministers eller hela Metoo rörelsens protester mot mäns övergrepp på kvinnor. Inte heller är budskapet ett förminskande av vad Metoo rörelsen betytt för många. Budskapet är snarare den samiske mannens motstånd mot en Västerländsk feministisk mansbild som bygger på att mannen i sin essens är förövare, till och med när han fri och glad ställer sig och pissar i det landskap som i den samiska världen är en fristad och ett hem – landskapet.

Möten med Uppsala universitets dörrvakter

Att uttrycka sin åsikt är en mänsklig rättighet. Det gäller även kritiska åsikter. Åsiktsfriheten och rätten att kritisera är något Sverige stolt håller fram som kännetecken för nationen både i nationella och internationella sammanhang. Man kan nästan få uppfattningen a tt åsiktsfriheten är en något som ingår i den essens som utgör Den sanna svensken, så självklar att den nästan är svårt att plocka politiska poäng med.

Texten utanför dörren till Uppsala universitets aula lyder “Tänka fritt är stort men tänka rätt är större” och jag har stått flera gånger tillsammans med andra studentere och lett åt hur träffande orden är för det klimat som råder på denna traditionstyngda institution. Kritik är välkommet i det intellektuella salarna men inte vilken kritik som helst och den som kritiserar fel person får räkna med repressalier. I mitt förra blogginlägg lyfte jag Tobias Hübinettes kritik mot tillsättningen av den fyraåriga forskaranställningen vid Cemfor. Tobias Hübinette är en erfaren kritiker. Han visste redan innan han gjorde en formell anmälan av tillsättningen att han skulle bestraffas och förmodligen också hur. Det var därför han tog i hårt. Det måste man nämligen om man ska höras.

Om varje människa i Sverige har en oklanderlig rätt att kritisera så har alla inte lika stor rätt att bli hörd. Som född och uppvuxen i myndighetssverige där rätten att få tala är hårt begränsad inte bara av sociala utan även av formella regler och lagar känner man igen åtgärderna som tas till för att hantera den ordningen Tobias Hübinette lyckats störa. Eva Åkesson, rektor för Uppsala universitet, kommenterar att högsta instans återremitterat ärendet till universitetet

”– Vi behöver borra djupare och jag kommer att tillsätta en utredning för det. Kompetens- och karriärfrågor är väldigt viktiga för oss och har hög prioritet. Jag känner mig djupt engagerad, säger hon.”

Jag vänder mig om till det samiska samhället och ler igenkännande. Rektor känner sig ”djupt engagerad”. Frågorna är viktiga. De har hög prioritet. Och det blir en utredning. Det känns igen.

Jo, med tanke på hur mycket uppmärksamhet ärendet fått i media är det helt rätt sak att säga. Hon ”tar tag i saken” som en ledare, och hon är engagerad. Det kommer med andra ord att bli ordning och reda för nu ska det tillsättas en utredning. Är det något som är bekant i det samiska samhället så är det tillsättandet av utredningar. Sveriges sätt att utreda istället för att agera är känt till och med av FN som nyligen kritiserat staten för att utreda istället för att åtgärda. Det är ett effektivt sätt att se ut som om man gör något åt en sak som man inte har ett dugg lust att ha något med att göra. Men med en utredning kan det mesta förhalas och under tiden har förhoppningsvis media fått nya, mer spännande saker att skriva om. Och skulle nu media vakna till så går det ju alltid att tillsätta en utredning som utreder utredningens konsekvenser och sedan bör väl hela saken ha lugnat sig och livet kan återgå till det vanliga om det inte redan gjort det. Men just nu är rektor engagerad och agerar. Det ska man vara när man står i medieljuset.

Engagerad var rektor även när hon stod i medieljuset när jag kritiserade Teologiska institutionen för bristen på kulturell förståelse och respektfullt bemötande i samband med min uppmaning att markera den samiska dagen 6 februari 2014. En oförberedd ledning tycktes för första gången konfronteras med ett konkret fall för minoritetslagen från 2009. Jag gick till media efter att ha viftas bort både från prefekt och rektor i första vändan. Den gången var rekor Åkesson ny, och flaggförordningen skrevs om och en grupp för nationella minoriteter tillsattes under vid Rådet för lika villkor i syfte att bättre möta behoven för samer och andra utsatta grupper vid universitetet. En plan av åtgärder upparbetades. Idag är Rådet för lika villkor nedlagt liksom möjligheten för en representant för nationella minoriteter och urfolk att göra sig hörd genom den kanal som faktiskt upprättades genom rådet. Det lades ner redan året efter den samiska flaggans stolta vajande i vinden på samernas dag 2014 utanför universitetshuset, det som skulle vara startpunkten på en förändring – rent av en uppgörelse med Uppsala universitets mörka förflutna. Men den samiska kampen i ett universitet som av tradition hellre ägnar sig åt att tänka rätt än att tänka fritt var inte nedlagd. Den kampen var dock lite för osexig för det snabba medieflödet och brevväxlingen mellan mig och universitets representanter fortsatte i tysthet. Jag argumenterade för större respekt och inflytande, fler resurser och högre prioritet av frågorna. Mina konkreta förslag och exempel på missförhållanden viftades konsekvent bort av universitetsledningens representanter.

Cemfor blev ett tidigt ett ämne för kritik. Få fakulteter är så historiskt belastade av övergrepp på samer som just denna. Fanns det överhuvudtaget något annat skäl för att Centrum för mångkulturell forskning om rasism skulle placeras just där annat än att initiativtagaren Mattias Gardell råkade vara professor vid densamma och inneha tillräckligt bra relationer uppåt för att få igenom bygget? Tanken att det skulle sticka i ögonen på samer såväl som många grupper som blivit utsatta för Teologiska fakultetens ageranden sedan 1477 var främmande – eller bara fullständigt ointressant.

Teologiska fakulteten är ökänd i den samiska världen. Startskottet för de dåliga relationerna kan sättas till den skandalösa kidnappningen av unga samiska pojkar som tvångsutbildades till präster under 1600-talet och framåt. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sameskola#Samepojkar_skickas_till_Uppsala

Genom att använda sig av det egna folket i konverteringsarbetet av det motvilliga och bångstyriga samiska folket förväntades ett bättre resultat av kristningsprocessen. Det är tveksamt om alla de planerade importerna av till Uppsala blev av, och vad de blev av dem men händelsen är ett smärtsamt historiskt trauma i det kollektiva samiska minnet. Någon upprättelse har aldrig kommit. Snarare tvärtom.

Egentligen var det inte alls länge sedan en tidigare rektor för universitetet tvingades be om ursäkt för att Religionshistoriska institutionen planerade att genomföra en exkursion i Sápmi med fokus på samiska heliga platser i klassisk kolonial anda, utan samråd med berörda samiska instanser. Professor för Religionshistoriska institutionen var då, och är fortfarande, Cemfors ledare Mattias Gardell. Bot och bättring lovades men minnet är kort.

När min disputation närmade sig ställde jag en förfrågan om att hålla försvaret av min avhandling i tältkåta men fick jag veta att detta skulle dra uppmärksamheten från den vetenskapliga texten och kunde skapa rykten om särbehandling och oegentligheter. Att disputationen följde normen var också viktigt enligt dekanen Mattias Martinsson. Samme dekan som idag svarar på frågor om riggade anställningar på Cemfor.

Frågan är om inte de personer som sitter i ledande ställningar på Uppsala universitet borde fundera mer över vad som händer med universitetets och akademins trovärdighet och framtid när fokus ligger mer på att skydda systemet, hur korrupt det än är, än att skapa en miljö för undervisning och forskning som bygger på meriter, skicklighet, hårt arbete och att alla ska kunna verka och trivas. Hur ovillig än universitetets ledare är att lyssna på kritik från de som exkluderas så hårdnar kraven på förändring. Nu måste även Uppsala universitet förhålla sig till regeringssatsningen på breddad rekrytering som ska implementeras under kommande år. Det är inte ett val – det är ett måste. Och om inte Rektor lagt ner det arbete som påbörjades med flagghissning för Sápmi och krav på respekt för även samer, så hade kanske Uppsala universitet varit ett föredöme med ett upparbetat normkritiskt arbete som banar vägen för en utbildning där fler röster och fler olika tankar och perspektiv skapade grogrund för framtidens ledare.

 

 

Fallet som gjorde Tobias Hübinette till en gamechanger

En sak som en nybliven student på universitetet lär sig är att forskning i hög grad styrs av relationer och  att de som får en akademisk tjänst väldigt ofta valts ut på förhand. Utlysningstexter skrivs helt enkelt med någon i åtanke. Denne någon står ofta i en relation till de som har möjlighet att påverka vad som ska stå i utlysningstexten och det är ofta personer i ledande ställning. Med andra ord: personer med positioner inom akademin har möjligheter att välja ut vilka som ska priviligieras inom systemet. Det finns absolut inget okontroversiellt i det jag säger och de allra flesta som sett akademin inifrån nickar välbekant och kan ge exempel på hur detta skett och namnge personer det gäller.

Så vad är det som gör att det blir en så stor sak när Tobias Hübinette öppet kritiserar tillsättningen av en anställning vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism? Ett svar är den öppenheten med vilken Tobias Hübinette går ut med sin kritik när han pekar ut vilka som står i relation till vilka, och hur. Det har gjort att utpekade, deras partners, familjer, vänner och meningsmotståndare går i taket och protesterar. Öppenheten gör nämligen att enskilda personer hålls ansvariga och tvingas stå till svars för sina ageranden – personligen. Det faktum att så många anställningar är tillsatta på förhand är nämligen en sanning som är accepterad men att den skulle gälla en specifik person, eller i detta fall, flera personer i ledande ställningar tvingar den utpekade att stå för att denne också är en del av ett system som gynnar vissa och inte andra. Den utpekade måste helt enkelt konfonteras med något som varken är politiskt korrekt eller en särskilt smickrande. Kanske är det inte alls den självbild denne har. Kanske har den ansvarige gjort karriär på att vara antirasist och investerat mycket i den bilden.

Det var under mina år på Teologiska institutionen, Uppsala universitet, som jag insåg vilken enorm kraft det ligger i behovet av att uppehålla en god självbild, både inför sig själv och omvärlden och min läromästare var framför allt Mattias Gardell. Mattias står nämligen teoretiskt i den postkoloniala traditionen och har skrivit flera hyllade arbeten inom den. Edward Said brukar ses som en av grundarna till denna vetenskapliga gren och hans arbete Orientalism från 1978 är en milstolpe. Här visar Said bland annat hur det vetenskapliga ämnesområdet Orientalism utvecklats och auktoriserats av en vit, västerländsk maktelit som har ett behov av att avskilja, steretypisera, exotisera, nedvärdera och kontrollera människor som kan anses tillhöra Orienten. Akademin styrs av en europeisk elit med makten att definiera verkligheten, skapa dicipliner, tjänster och förmåner till sig själv och de sina. Edward Saids och hans efterföljares tankar ligger i hög grad till grund för  Mattias Gardells arbeten.

Hela maskineriet uppehålls av lojaliteter mellan individerna inom den akademiska eliten och det är vad den nyblivne studenten gradvis lär sig i takt med att denne stiger i de akademiska graderna. Ju starkare lojalitet med den ovanför desto större möjlighet till belöningar i form av olika privilegier. Det handlar om att gilla och att gillas, och att säga rätt saker vid rätt tidpunkt, till rätt personer men också om att hålla inne med saker som inte borde sägas. Här råder ett väl inarbetat normsystem med långa starka traditioner som ligger till grund för mångas privilegier, ett normsystem som många investerat mycket i och har allt att vinna på att bevara.  På vägen upp skiljs agnarna från vetet. Medan några slås ut lyckas andra och tar sig vidare. Den avgörande faktorn kan många gånger vara din förmåga att identifiera dig med de som kan premiera dig och att kunna göra deras normsystem till ditt. Studenten som också uppmuntras till är att tänka kritiskt, lärs också upp om vad och vem det är tillåtet att vara kritisk mot. Men kanske framför allt vem som inte ska kritiseras.

Men några av oss gör helt fel. Eller snarare, är fel. Under min livstid var det feministerna som tog tag i frågan och visade att kvinnor diskriminerades. Under decennier har de svenska universiteten tvingats till självreflektion, förändrade regelsystem, formell och informell praxis. Det går att förändra akademin men det går långsamt. Att tala om, och påpeka könsdiskriminering, manliga tolkningsföreträden och sexistiska attityder både accepteras och uppmuntras idag. Från att ha varit fel inom akademin blev kvinnor rätt. Och det går att plocka poäng på att vara feminist och använda feministiska argument.

Riktigt likadant är det inte när det gäller ras. Motvilligt har ett Sverige som tabubelagt ordet ras accepterat att de som främst förespråkat rasskillnader: rasister, fascister,nazister och Sverigedemokrater fått allt större inflytande. Samtidigt har en tongivande  antirasistisk rörelse splittrats i de som talar om ras, en minoritet, och de som förfasas över detsamma, vilket i princip är resten. I det klimatet kom Cemfor till.

Jag fick tidigt ta del av Mattias Gardells drömmar om ett eget center för forskning om rasism eftersom jag var hans doktorand och jag lyssnade mycket uppmärksamt och med fascination på min erkänt framgångsrike mentor och handledare då  jag inte ens skulle kunna drömma om, än mindre realisera något liknande. Enligt honom själv lunchade han med poliktiker och förankrade idén. Finansieringen och genomförandet skedde genom personliga relationer med människor i ledande ställningar, exempelvis rektor för Uppsala universitet Eva Åkesson. Eftersom Mattias Gardell är Mattias Gardell kan han göra så. Det är en del av hans privilegier.

Under mina år i akademin har jag flera gånger häpnat över att sådana saker kan ske men också över den bekvämlighet med vilken det sker. Hur är det möjligt? Personer med makt,  inflytande och resurser etablerar och vidmakthåller ett system där den som kritiserar det bestraffas. Hur bestraffningen sker är något Tobias Hübinette är expert på av den anledning att han är mycket väl meriterad på området. Vill man veta mer om hur det går till uppmuntrar jag den intresserade att studera hans texter som är lätt tillgängliga och mycket välskrivna. Det är vad jag har gjort i flera år. Och jag har följt med i händelseförloppet som ledde till den offentliga skandalen som när Tobias Hübinette sökte en forskarassistentjänst på Cemfor, Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism, den skapelse som Mattias Gardells drömmar ledde till. Han blev grundligt dissad genom att placeras lägst ner i rankningen till förmån för personer med betydligt tunnare meritlista. Tobias Hübinette surnade till för om det bildligt talat det stod Tobias Tübinettes namn på den tjänst som utlysts så stod det jäv som en neonskylt framför ögonen när han såg tillsättningsbeslutet. Tobias Hübinette som är väl insatt i såväl akademisk rekryteringspraxis som relationer inom den svenska antirasistiska rörelsens profiler anmälde saken till Överklagandemyndigheten för högskolan (ÖHN). När ÖHN som under veckan meddelat att den undanröjer beslutet att anställa Patricia Lorenzoni  som är sambo till Stefan Jonsson, en av deltagarna i Cemfors vetenskapliga råd cemfor.uu.se/om-oss/vetenskapligt-rad/, och en av Mattias Gardells vänner (vilket jag vet eftersom han själv berättat det för mig flera gånger) kommer reaktionerna i media. Och Tobias Hübinette lägger generös ut länkar till texter relaterade till saken på social media. Även de som talar till hans nackdel.

Jag känner Mattias Gardell som handledare och professor på den institution där jag tog min utbildning, Teologiska institutionen vid Uppsala universitet och Tobias Hübinette, främst som debattör och forskare inom mina forskningsområden. Jag har genom åren lärt känna dem båda personligen och sett dem båda glada som sura och kan identifiera mig med båda dessa starka personligheter. En sak är säker: de har trots sina likheter mycket olika positioner som i hög grad påverkar deras förmåga att nå ut och bli lyssnad och trodd på.

Mattias Gardell och Tobias Hübinette tar till olika metoder att göra sina röster hörda. Mattas Gardell för att han kan, Tobias Hübinette för att han måste. Medan Tobias Hübinette är väldigt öppen med dessa förutsättningar är Mattias Gardell tyst. Han har inget att vinna på att redogöra för sin socioekonomiska situation, sina familjeförhållanden, sina uppväxtförhållanden, sin klasstillhörighet eller sin personliga karriär tycks han tro. Det är synd. Att realtera dessa faktorer till den forskning han bedriver skulle nämligen höja kvalitén ytterligare på hans forskningsarbeten och vara ett stort och betydelsefullt bidrag till den moderna forskningen som tar sin grund i koloniala/postkoloniala perspektiv, exempelvis rasism, den forskning Mattias Gardell gjort karriär inom. Detta försökte jag få honom att förstå när jag som doktorand hade möjligheten  – men förgäves. Istället fortsatte han skriva i den gamla hederliga, patriarkala stil som de postkoloniala forskarna och Edward Said kritiserar. Mattias Gardell kan nämligen vara tjurskallig som få – precis som Tobias Hübinette.

Låt mig ge exempel: Mattias Gardells genmäle till Jonas Lundgren i Aktuellt fokus  https://aktuelltfokus.se/mattias-gardell-ingen-nepotism-vid-cemfor/ inleds med  att i ca en tredjedel av texten beskriva Cemfor vilket han gör genom att peka på dess mångfald och tillväxt. Han beskriver också med auktoritet bedömningsarbetet av de sökande som lätt ger intryck att det rör sig om en process i neutral anda, där alla de sökande bedöms sakligt och rättvist och utifrån sina respektive arbeten men så är det naturligtvis inte. Det finns inga möjligheter att bedöma vetenskapliga arbeten neutralt eller rättvist eftersom bedömarna är ett urval av människor som priviligieras med möjligheten att ge vissa texter status. Det är människor skolade inom olika vetenskapliga paradigm, med olika tycken och smak om vad som är god vetenskap. Därför är det viktigt att använda några objektiva kriterier för bedömningen som exempelvis att beakta varje sökandes antal publikationer, där de i internationella tidskrifter med hög status är särskilt meriterande. Det är också kutym att man gör så inom akademin. Inte heller det är neutralt och rättvist då återigen ett urval av människor, de som utgör redaktionerna, bedömer vilka som ska ges status genom att publiceras och vilka som inte ska det, men det inkluderar i alla fall en tredje part med möjligheter till insyn. Därmed minskar risken för jäv.  Det går att sträva efter en mångald olika perspektiv bland bedömarna och det är precis vad sakfrågan handlar om åtminstone som jag förstår Tobias Hübinette. Även Mattias Gardell betonar med styrka mångfalden inom Cemfor, även om han förnekar att många av dem skulle ha ibland intima band till varandra.

I sitt genmäle https://aktuelltfokus.se/mattias-gardell-ingen-nepotism-vid-cemfor/ till Jonas Lundgrens kritiska inlägg läxar Mattias Gardell upp honom genom att korrigera vad ÖNHs beslut betyder och upplysa honom om bristen på sin egen och Cemfors inflytande i urvalet till den fyraåriga forskarassistentanställningen. Mattias Gardell som vanligtvis är en mycket bra skribent tar också till en riktig fuling i sitt genmäle och lyfter det faktum att Patricia Lorenzoni är kvinna och som den försvarare av de utsatta som Mattias Gardell gjort sig känd för, ger det honom möjlighet att som feminist försvara henne mot den patriarkala Tobias Hübinettes sexistiska attack. Han plockar alltså poäng på ett feministiskt argument.  Men inte med ett ord nämner han att Tobias Hübinette är adopterad från Korea och genom sitt icke-svenska utseende särskilt utsatt för att bli rasistiskt behandlad vilken kan tyckas märkligt med tanke på att Gardell är rasismforskare och bland annat uttalar sig som vetenskaplig ledare för Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism? Medan kön spelar roll för positionen gör inte ras det, verkar det som. Här hade det annars varit på sin plats att anaysera, diskutera och placera de båda sökande Tobias Hübinette och Patrizia Lorenzoni, inte bara i en könsmaktsordning utan även i en rasmaktsordning något som är ett av den moderna intersektionalistiska feminismens och ras/rasismforskningens bidrag. Punkten där genusforskningen och rasforskningen möts: positionens betydelse för människors utsatthet, bedömningar, och erfarenheter. Det hade varit ett intressant och fräscht perspektiv.

Mattias Gardell arbetar med makt, ett ämne han är mycket beläst i. Det är intressant att läsa hans inlägg ur ett maktperspektiv. Att anklaga någon för sakfel är en ett sätt att få makt då man själv kan visa sig kunnig och få sin motståndare ur balans och att verka dum.  Det kan vara ett effektivt sätt få läsarna att tvivla på motståndarens trovärdighet samtidigt som man framhåller sin egen expertis.  Mattias Gardell har en förmåga att verka tvärsäker på sin sak. Det hjälper läsaren att se vad han står för, vilket jag uppskattar, men också att öka sin makt.  Och hans position som vit svensk man med professorstitel är sannerligen inte oviktig när han uttalar sig. Men när han med samma säkerhet pekar på vad ÖHNs beslut och dess konsekvenser innebär är det viktigt att minnas att det är något som måste analyseras, åtminstone enligt Uppsala Universitets Mattias Martinsson, dekanen för den fakultet som Cemfor tillhör. Han är inte lika tvärsäker som Mattias Gardell. http://ergo.nu/nyheter/20180504-h%C3%BCbinette-f%C3%A5r-r%C3%A4tt-mot-uu  I media säger Martinsson att beslutets betydelse och konsekvenser inte är glasklart. Och visst finns all anledning att förhålla sig ödmjuk när det gäller denna typ av beslut för återigen är det människor som skrivit för andra männinskor och tolkningarna blir per automatik olika beroende på läsaren och dennes position. En sak går dock inte att komma undan: beslutet är en smäll på fingrarna och för Uppsala universitet, dess rektor Eva Åkesson, Mattias Martinsson som är överordnad Cemfor samt dess vetenskaplige ledare Mattias Gardell då ÖHN är en instans som står över dem alla och genom sitt beslut aktivt griper in och agerar. Det indikerar att de ansvariga behöver det. Att försöka slingra sig ur detta faktum är att göra det lite för lätt för sig själv även om det skulle lindra smärtan av smällen.

Kvinnor kan bete sig lika patriarkaliskt som män och det kan även feminister oavsett könstillhörighet. Kvinnor kan ta till patriarkala maktmetoder, precis som feminister oavsett könstillhörighet. Det faktum att man ligger taskigt till vaccinerar en inte att försvara sig genom att ta till samma fula knep som man kritiserar sina förtryckare för. Att ta till feministiska argument som slagträn i syfte att uppnå sina mål har lett till det intersektionalistiska synsättets genomslag där ras och kön inte kan betraktas som enskilda, isolerade fenomen. Båda måste beaktas i samverkan med varandra. Feminismen får en ny dimension där en vit kvinnas högre status, liksom hennes förmåga att förtrycka en svart man erkänns. I sitt genmäle använder en vit man i priviligierad ställning (Mattias Gardell) ett feministiskt argument (Tobias Hübinette i egenskap av man förtrycker Patrizia Lorenzio) för att skenbart försvara Patrizia Lorenzoni som utsatt kvinna. Men Mattias Gardell försvarar snarare sig själv med patriarkala argument. Patrizia Lorenzoni är nämligen fullt kapabel att föra sin egen talan. Och hans slag mot Tobias kommer uppifrån och blir hårt när man beaktar Mattias Gardells position som vit professor mot Tobias Hübinettes som ratad sökande till en eftertraktad tjänst. Vi som känner till Tobias Hübinette vet också att det inte är första gången denne högproduktive docent befinner sig ute i kylan, ganska ensam. Mattias Gardells position är betydligt bättre även när han sitter på de anklagades bänk  utanför sin comfortzon.

Feministiska argument kan användas som maktargument och redskap för att söndra och härska. Det är därför som jag med sorg ser hur den västerländska feminismens argument oreflekterat används i det samiska samhällets debatt – främst av kvinnor där även en Cemforforskare figurerar. De feministiska debattörerna ignorerar raspositionen i likhet med Mattias Gardell. Men det samiska samhällets genusuppfattning är inte identisk med den västerländska och många av de feministiska, samiska debattörernas motparter brukar också framföra att kvinnans ställning i det samiska samhället traditionellt är stark och fortfarande är det. Det håller jag med om även om jag också håller med om att det samiska samhällets värderingar idag färgas av majoritetssamhällets. Det blir tydligt exempelvis i Sametinget som är en svensk myndighet. Säkert har det genom tiderna också funnits gubbhål i det samiska samhället eftersom människan tenderar att essentialisera, stereotypisera och på det sättet nå personliga vinningar mer effektivt. Det förtjänar självfallet både uppmärksamhet och kritik men att mäns och kvinnors maktförhållanden i det samiska samhället präglas av jämställdhet är uppmärksammat genom historien i ett flertal källor. Även andra urfolkssamhällen världen över, uppvisar samma bild för en granskare. Utomstående, som kolonisatörer, resenärer, forskare – till och med samtida Uppsalaforskare – presenterar titt som tätt en bild av urfolk som konservativa och traditionella – rent av låsta i sina syner på könsroller. Men en annan bild framträder när urfolk själv får utrymme att tala. ”Two spirited” är ett begrepp, som samlar en rad olika urfolks benämningar på transpersoner och att sätta sig in i dess betydelse tvingar en ur västerländska könskategorier, in i en värld där könet snarare är spirituellt än sexuellt. Dessa two spirited people är ofta socialt accepterade snarare än marginaliserade och stigmatiserade. Deras positioner kan rent av vara statusfyllda. I samiska samhällen som visserligen präglas av stora regionala skillnader kan ett mönster i samma riktning anas. När jag talar med samer, framför allt äldre samer, vittnar de om att människor snarare bedömts  efter sin förmåga att arbeta än hur de könsdefinierats. Det verkar som alla förmågor behövdes som kunde hjälpa gruppen att överleva i ett kargt och hårt klimat fyllt av faror. Ingen arbetskraft kunde avvaras.  Lyxen att exkludera fanns inte.

Det borde den inte heller på Uppsala universitets Teologiska fakultet där jag gick min doktorandutbildning. Men här vändes det på kronorna till den grad att inte ens högskoleförordningens lagstadgades handledningskrav på två handledare uppfylldes. Åtminstone när det gällde en del doktorander. Andra doktorander hade tre handledare. Vissa åkte på konferenser medan andra inte ens inbjöds till den egna institutionens, än mindre premierades de med att presentera sina arbeten på dem, något ledarnas respektive och andra närstående fick . Vissa doktorander åkte ut i kylan medan andra blev föreståndare på Cemfor på Uppsala universitet. Min forne handledare skriver att Cemfors anställda inte tillhör samma familjer, vänkretsar och organisationer Men den kurslitteratur som valdes ut av samme person byggde i hög grad på att studera historien bakom positionerna, diciplinerna, och forskningscentren och argumentet att institutioner och deras ledare slipar fram och premierar vissa människor. Kan någon missa det höga antalet forskare med bakgrund i, eller historia på, Teologiska fakulteten bland Cemfors forskare? Och av de som inte skolats inom dessa väggar har personer mötts, klickat och slagit sig ihop, inom dem – jag har sett det ske mitt framför ögonen på mig inte bara en gång. Det behöver inte vara fel – men att låta påskina att den aspekten av det hela inte gäller även för Cemfor är att bluffa. Förlorarna har också en historia som förtjänar uppmärksamhet. Det bevisar losern Hübinette som inte stoltserar bland Cemfors forskare på hemsidan.

 

The Indian Christmas tree

In my home in India, my family usually understand that I have other customs and habits and they try to give me space for my culture, my epistemology, too. While such respect often is a matter of difficulties and debates in my other homeland, Sweden, it is not in India. My daughter told me what happened when her Indian family made an effort to celebrate Christmas for the first time, for the sake of her happiness.

Finding a Christmas tree in this area of Delhi wasn’t an easy task but in a store that have absolutely everything you possible can think of, the owner handed over a plastic Christmas tree with dignity. Back at home this tree was covered with all kinds of ornaments that had been left over from earlier Indian holidays, while all kinds of food was prepared in the kitchen. The rooms were decorated and  lights were put up because a festival without lights in India is not a festival. With the Christmas tree in the center, relatives came by to participate in the Christian festival as they now had a member of the family from a Christian culture.

All the preparations and celebrations were performed as a natural event in this epistemic rich and differentiated part of the world. Any joy of the family or community or neighborhood is everybody’s joy. The peak of the evening came when my mother in law in the most natural way participated in the festival by ritually putting a hundred rupee bill under the Christmas tree and bowed her head in respect as she would do in a ceremony according to her own tradition. I think my mother in law highlighted that you will not loose your own culture by adding elements of another. Epistemic justice is not dangerous for a person grounded in a culture that is strong enough to leave room for other epistemologies.

What is epistemic justice for a Saami?

Åsa Virdi Kroik

The concept epistemic justice is a concept combining two important words. Most people have an idea of what justice is. The other is not as familiar. It is though very important for all people but while the members of the dominant culture can take their epistemology for granted my people can’t. They can’t even speak about it or use it openly without harassment from members of the dominant culture. That is one of the reasons why few people are familiar with the concept. Concept and words are important because they can make the invisible visible. Suddenly it is possible to talk about invisible things – like justice or injustice.
When I explain epistemology, systems of knowledge, for my students or for my people I often use the way of greeting as an example. South Saami people, the people I belong to, great each other according to a specific pattern: The younger approach the elder. They are shaking hands and giving each other a “half hug”. If necessary the younger will present her- or himself by telling the name of the parents, grandparents or another relative that the elder know about. That can go on for a while. It is also important to tell the place where you are from or where your Saami relatives are from. The greeting ritual is complex and serves different purposes and I will not go further into it here but this example usually makes Saami more comfortable with the concept. This is something we do without thinking about the pattern – it is so familiar to us. But we are also familiar with how to greet according to the dominant culture. While members of the dominant culture seldom knows our way of greeting. The reason is that they don’t have to. But if Saami people don’t know or refuse to how to greet according to the dominant culture – according to the norm – we will know about it in an unpleasant so, we don’t.
Other minorities well familiar with this phenomenon are Muslims. In Sweden we have had two well familiar cases where Muslims have greeted according to their customs and not according to Swedish norm. Those cases have been discussed according to feministic values rather than cultural and been claimed to be oppressive against women. A lot can be said in this matter but I will use this example specifically for illustrating epistemology and epistemic differences, and epistemic justice and injustice. It is often said that Saami people have the same rights as the majority in Sweden today – we don’t. We are not allowed to live according to our culture and we have to hide our epistemologies. Some are even forbidden in law and makes us criminals in the same way as Indigenous people all over the world. The concept epistemic violence is important. And it is important to discuss the concept and for us who are victims of epistemic injustice it is important to become familiar with the concept and use it. It is also important for all people who claim that they work for, and want a society and a word of justice – a fundamental part of justice is epistemic justice.